”Hur stora är inte dina verk, Herre, hur djupa dina tankar! En oförnuftig man förstår det inte, dåren fattar det inte.”
Psalm 92:6-7
Dåren säger i sitt hjärta: ”Det finns ingen Gud.”
Psalm 14:1
”Att vörda Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.”
Ordspråksboken 9:10
En förnuftig människa tänker Guds tankar, en dåre sina egna.
Vishet är att tänka som Gud, dårskap är att tänka som djävulen.
En människas alla tankar är ande-inspirerade – antingen av Anden från ovan eller av anden från
avgrunden.
Skilj på intelligens och förnuft/vishet!
Intelligensen sitter i huvudet: ”en skarp hjärna!”
Förnuftet/visheten och oförnuftet/dårskapen sitter i hjärtat och båda styr intelligensen.
”En dåre” betecknas i Bibeln av en person som är lik ett djur, oförnuftig och moraliskt bristfällig. Det förmedlar en känsla av en person som inte bara saknar vishet utan också etisk och andlig insikt – en som agerar i strid med Guds vägar, ofta kännetecknad av arrogans, respektlöshet och urskillning.
Den högsta av all dårskap är att inte räkna med Gud. Det är en dårskap som betecknas som högmod och bottnar i självtillit och självsäkerhet. Bibeln kallar en sådan inställning för ogudaktighet som bär fräckhet, inbilskhet och förmätenhet i sig.
Det högsta av allt förnuft och vishet är att räkna med Gud i allt, dvs inse sitt totala beroende av honom på alla livets områden, vilket är detsamma som ödmjukhet: ”Jag är ingenting i mig själv och kan ingenting av mig själv och därför gör jag heller inget utifrån mig själv, för jag är beroende av Gud i allt.”
Den djupaste av all insikt och det högsta av allt förnuft är alltså att inse sin egen litenhet och oförmåga. Gudsberoende är barnaskapets ande som ropar ”Abba Fader” – då vittnar Guds Ande med vår ande om det högsta som finns: att vi är Guds barn.
Som Guds barn blir våra tankar inspirerade av ”vishetens och uppenbarelsens ande” och vi förstår det som ingen människa med sitt naturliga förnuft förstår och vet det som ingen människa utan Guds Ande kan veta!
