”Nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.”
(Heb.9:26)
”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att be för dem.”
(Heb.7:25)
”Han kan frälsa helt och fullt!”
Detta är Bibelns mäktiga proklamation!
Men en bristfällig förståelse och förkunnelse av försoningen leder till ett bristfälligt kristenliv.
Om vår förkunnelse bara innehåller en ”juridisk straff-försoning” – dvs förkunnelsen att Jesus tog summan av våra synders juridiska skuld, vår dom och vårt straff på sig – och att förlåtelsen innebär att vi blir befriade från vår juridiska skuld inför Gud, därför att vi fått förlåtelse för de synder vi begått och slipper undan all dom – har vi förringat det som skedde på korset.
Det Gud förverkligade i Kristi död på korset var något mycket mer radikalt: Hans Son ”blev gjord till synd i vårt ställe” – dvs han blev ett med synden själv, det ande-gift som gick in i mänskligheten på fallets dag – och i hans kropp fick synden, upphovet till alla synder vi begått, sin dom och därmed blev synden ”utplånad”: oskadliggjord, satt ur spel – den miste sin fruktansvärda makt.
På korset gick en dom över synden och därmed också över dess gestalt: ”den gamla människan” vars innersta väsen är uppror, fiendskap och olydnad mot Gud, dvs en ond vilja till ett av Gud oberoende egenliv.
Det var detta ”djävulsgift” Jesus tog in i sig: orättfärdigheten, och i utbyte får vi hans rättfärdighet, dvs Jesus Kristi Ande med hans hjärte- och sinnelag, nämligen det totala beroendet av Gud och fullständig lydnad för honom.
Jesus har åstadkommit en fullkomlig försoning och ber oavlåtligen att den ska få förverkligas helt och fullt i oss, dvs att vi ska förstå och ta emot vad han egentligen har gjort, så att han får leva sitt rättfärdiga och heliga liv i och genom oss!
