“Hur länge, Herre? Ska du glömma mig för evigt? Hur länge ska du dölja ditt ansikte för mig? Hur länge ska jag ha oro i min själ och ångest i mitt hjärta dag efter dag? Hur länge ska min fiende
triumfera över mig?”
Psalm 13:1-2;
“Vem bland er fruktar Herren och hör hans tjänares röst? Även om han vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, ska han förtrösta på Herrens namn och stödja sig på sin Gud.
Men se, alla ni som tänder eld och omger er med brinnande pilar, vandra ni i lågorna från er eld bland de brinnande pilar ni tänt!”
Jesaja 50:10-11;
“Vi lever här i tro, utan att se. Men vi är ändå vid gott mod.”
(2 Kor.5:7-8)
“Var därför glada, även om ni nu en liten tid måste utstå olika prövningar. Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig.”
1 Petrus 1:6-7
Det finns en bit på helgelsens väg som nästan är outhärdlig.
Det är när Gud också tycks ha övergett dig!
Han “döljer sitt ansikte” för dig.
Det är totalt mörker och du ser ingen ljusning.
Du känner ingenting.
Ingen upplevelse av Guds närvaro.
Bibeln är som en stängd bok.
Bönen fungerar inte.
Himlen verkar stängd.
“Hur länge” ska det vara så här?
Har Gud glömt mig?
Du är nära att ge upp och kasta allt överbord.
Vad gör du då?
Försöker du förtvivlat mana fram några andliga känslor, “tända någon liten eld?”
Gör inte det!
Det blir din eld – inte Guds!
En falsk eld som leder vilse!
Dina känslor leder dig vilse!
Alltid!
Du får inte följa dem.
Inte heller bygga ditt liv på dina upplevelser.
Vad är det då Gud vill lära dig under en sådan svår tid?
Att “leva i tro, utan att se” – utan att känna eller uppleva något.
Att förtrösta på Herren i det djupaste mörker, när det känns som han glömt och övergett dig.
Han vill vaska fram den äkta tron som är värd mer än det renaste guld.
Får han göra det med dig?
