”Inte mer jag – utan Kristus.”
(Gal.2:20)
Det finns inga genvägar till sann andlighet, inget ”snabbköp” att få tag det i: lite beröring av Guds Ande i ett möte och lite karismatisk fernissa förvandlar inte människan – det krävs något mycket mer radikalt: den gamla människan måste helt läggas av för att den nya ska kunna iklädas och träda fram i sin sanna härlighet.
Egenlivets rötter sitter otroligt djupt i människan, gudsupproret är mycket mer fundamentalt än vi anar och det är endast i ”den gudomliga gastkramningens fasanfulla grepp” som vi till slut blir beredda att kapitulera totalt och släppa greppet om oss själva.
Vägen till liv går alltid och endast genom död, och den döden är bitter, otroligt bitter, eftersom den inbegriper ett totalt personligt fiasko, ett fullständigt misslyckande, där alla våra drömmar och uppblåsta tankar om oss själva spricker.
Ytlig och from andlighet hjälper aldrig en person igenom en sådan kris.
Att leva Kristuslivet kräver först och främst en total omfokusering. Jag har fått ett nytt livscentrum: ”Kristus” istället för ”jag”.
Sedan följer en fullständig omorganisering av den inre världen: alla känslor och reaktioner, tankar och attityder, etc.-etc. måste kopplas om från mig själv till Kristus.
Det innebär naturligtvis en stor frustrering och förvirring till att börja med – det tar tid att orientera sig till ett nytt livscentrum – och framför allt: det är svårt och smärtsamt att byta alla gamla kopplingar som sitter så djupt ingrodda och inövade.
Förändringen måste ju ner på det omedvetnas plan som vi inte själva råder över och inte förmår nå ner till. Endast Ordet och Anden kan steg för steg fullborda denna finkänsliga uppgift.
Att säga att denna process tar tid är ett milt ”understatement”!
