“Är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom. Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.”
(Rom.8:17-18);
“Och alla vi som med obeslöjat ansikte reflekterar Herrens härlighet likt en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.”
(2 Kor.3:18)
Vad leder uppståndelselivet till?
Härlighet!
En härlighet som är så oerhört överväldigande, säger Paulus, att alla svårigheter, prövningar och lidanden vi måste gå igenom på vår jordevandring inget betyder i jämförelse med den härlighet som kommer att bli vår.
Det är den kommande tidsålderns härlighet han talar om.
Och den går inte att beskriva med denna tidsålders ord.
Den är för mäktig och stor och ligger i en helt annan dimension och verklighet än den nuvarande fysiska – en verklighet som vi nu endast kan ana.
När får vi del av den?
När Jesus kommer tillbaka på skyarna och vi rycks upp till att möta honom. Då kommer vi i ett ögonblick helt förvandlas till hans härliga avbild.
Också rent kroppsligt.
Men redan nu kan den förvandlingen äga rum steg för steg!
Det sker när vi “med obeslöjat ansikte” ser och börjar “reflektera Herrens härlighet likt en spegel.”
Vad menas med “obeslöjat ansikte”?
Eller vad menas med “slöjan” och hur får man bort den?
Slöjan är vårt köttsliga egenliv, vår envisa självupptagenhet.
Den försvinner bara när vi helhjärtat omvänder oss till Herren (2 Kor.3:15-16).
Och tyvärr måste vi tvingas till det genom lidanden.
Därför, säger Paulus, att vi måste lida med Kristus om vi ska förhärligas med honom.
Det är oundvikligt.
Vi måste dö bort från oss själva för att uppstå med Kristus och få del av hans härlighet.
Och ju djupare den döden får ske redan nu, desto mer kommer hans härlighet lysa igenom på våra ansikten i detta livet.
Då får vi en försmak av uppståndelselivets slutliga härlighet!
Har du fått det?
