EXISTENTIELL ÅNGEST

”Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, upp ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta, han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.”
Psalm 40:2-4
Existentiell ångest är en djupt rotad form av ångest som rör sig om de grundläggande aspekterna av mänsklig existens.
Människan bär på ett enormt djup sår: förnimmelsen av att vara inkomplett och ofullbordad, en ständig upplevelse av att NÅGON, NÅGOT fattas henne – det ofullbordades ångest.
Alla hennes ansträngningar går ut på att försöka fylla detta bottenlösa hål inom henne.
Hon söker fullbordan i det hon gör, presterar, upplever eller läser och lär sig och har ångest inför det ofullbordade.
Detta driver henne in i en ständig press och prestationsångest: att förverkliga och fullborda sig själv. Hennes inre kräver fullbordan, ropar efter att bli komplett.
Vi skulle kunna kalla detta för ”förstabudssåret”: det oöverstigliga svalget mellan Skaparen, som hon skulle älska av hela sin varelse och därmed bli fullbordad, och människan som valt att gå sin egen väg och därmed blivit främmande för sitt ursprung.
Han som blev ett med denna förlorade mänsklighet ropade på korset ut detta förkvävda rop i varje människohjärta: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”
I det ropet ligger all mänsklighetens smärta och sorg samlad, all förtvivlan från begynnelsens morgon intill änden!
I detta sår bottnar alla sår och ligger all sorg och smärta på vår gudsövergivna jord samlad.
Tragiskt nog är de flesta människor omedvetna om sin fruktansvärda belägenhet: detta att vara skild från existensens Källa: källan till allt liv, all skönhet, kärlek, kunskap, uppfinningsförmåga och kreativitet.
Om människan bara förnam en glimt av sin belägenhet, skulle hennes inre ropa i förtvivlans ångest.
Det sorgliga är att detta rop på djupet i varje människohjärta ligger så förträngt och förstummat att de flesta inte förnimmer det förrän en djup och allvarlig kris fläker upp såret och smärtan tränger fram.
Jesus drack vår gudsfrånvändhets bittra kalk till botten och smakade vår djupaste ångest och smärta för att försona och förena oss med vår himmelske Far igen. I hans kärleksfulla famn fullbordas och förverkligas vi som personer och kan börja leva det rika och kreativa liv vi ämnats till i hans Andes mäktiga livsflöde utan krav och prestationsångest.
Gud är existensen – i honom finns ingen existentiell ångest, bara existentiell livsglädje!