”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe.”
(Gal.3:13)
Självförverkligande bottnar i självcentrering och tar sig uttryck i självupptagenhet, självtillfredsställelse, självförsvar, självhävdelse, självbelåtenhet, självmedömkan, självförkastelse, självförakt etc – alltsammans uttryck för oberoendets rot-synd: ”min rätt till mitt eget liv.”
Det var detta fängelse Jesus sprängde sönder på korset genom sin självuppoffrande kärlek i fullständig lydnad för sin Fader.
Därmed ”friköpte” han oss från lagens förbannelse-ok: tvånget att förverkliga oss själva.
Eftersom människan i syndafallet sa: ”Jag vill fixa mitt liv själv!”, sa Gud genom lagen: ”Ok, du får som du vill, här är villkoren: ska du lyckas måste du göra dig själv perfekt till punkt och pricka.”
När människan sedan verkligen ”vill” bli en gudsmänniska – en som älskar Gud över allt annat och sin nästa som sig själv – märker hon att det är omöjligt eftersom hon i alla lägen ytterst sätter sig själv först.
”Begäret” att försvara, hävda, tillfredsställa, dvs förverkliga sig själv är starkare än allt annat (1/.).
Människan upptäcker, likt Paulus, till sin förtvivlan att hon sitter inspärrad i ett fängelse, som hon omöjligt kan ta sig ur själv eftersom hon själv skapat och utgör detta fängelse: ”synden som bor i henne”, i djupet av hennes varelse. Det är hennes innersta sinnelag, och manifesterar sig i alla hennes icke kontrollerade reaktioner och det hjälper inte hur mycket hennes medvetna (väckta) ”jag” ”vill”, hon ”förmår inte” (2/.).
Det var detta sinnelag (denna ande-lag) – ”synden” – som fick sin dödsdom på korset (3/.). Och när vi kommit till förtvivlans gräns, är vi äntligen beredda att samtycka till domen över allt vi är i oss själva (självförverkligandet) och skriva under vår egen dödsattest.
Först då blir vi fria från självförverkligandets förbannelse!
(1/. Rom.7:7-13); (2/. Rom.7:15-23); (3/. Rom.8:3)
