”Nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.”
(Heb.9:26);
”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att be för dem.”
(Heb.7:25)
”Han kan frälsa helt och fullt!”
Detta är Bibelns mäktiga proklamation!
Men en bristfällig förståelse och förkunnelse av försoningen leder till ett bristfälligt kristenliv.
Ofta handlar förkunnelsen bara om en ”juridisk straff-försoning” – dvs att Jesus tog summan av våra synders juridiska skuld, vår dom och vårt straff på sig. Då innebär förlåtelsen att vi blir befriade från vår juridiska skuld inför Gud, därför att vi fått förlåtelse för de synder vi begått och därmed slipper undan straff och dom. En sådan förkunnelse förringar det som skedde på korset.
Det Gud förverkligade i Kristi död på korset var något mycket mer radikalt.
Hans Son ”blev gjord till synd i vårt ställe” – dvs han blev ett med själva synden, det ande-gift som gick in i mänskligheten på fallets dag – och i hans kropp fick synden, upphovet till alla synder vi begått, sin dom.
Därmed blev synden ”utplånad”, oskadliggjord, satt ur spel. Den miste sin fruktansvärda makt.
Domen över synden på korset innefattar också dess gestalt: ”den gamla människan” vars innersta väsen är uppror, fiendskap och olydnad mot Gud, dvs en ond vilja till ett av Gud oberoende egenliv.
Denna ande är orättfärdigheten, ”djävulsgiftet” som oskadliggjordes på korset. I utbyte får vi hans rättfärdighet, dvs Jesus Kristi Ande med hans hjärte- och sinnelag: det totala beroendet av Gud och fullständig lydnad för honom.
Jesus har åstadkommit en fullkomlig försoning och ber oavlåtligen att den ska få förverkligas helt och fullt i oss: att vi ska förstå och ta emot vad han egentligen har gjort.
Då kan han leva sitt rättfärdiga och heliga liv i och genom oss!
