”För min del vill jag aldrig vara stolt över något annat än vår Herres Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.”
(Gal.6:14)
”Jag är korsfäst med Kristus!”
(Gal.2:19)
Paulus var så totalt drabbad av korsets verklighet att den fullständigt dominerade hela hans varelse: tanke, känsla, tid, uppmärksamhet, livsstil och förkunnelse.
Den verkligheten slog hans judiska stolthet och religiositet i spillror och smulade sönder hela hans världsbild och alla hans värderingar och kastade in honom i en helt ny livsbana.
Hans enda mål var nu att bli så helt identifierad med den Korsfäste att han också kunde få del av den Uppståndne och Förhärligade Frälsarens liv (1/.).
Så uppslukad blev han av denna verklighet att han kunde säga: ”Jag är korsfäst med Kristus och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.”
Att jag är korsfäst med Kristus är en objektiv, gudomlig verklighet, verkställd på korset (2/.).
Det blir en subjektiv verklighet i mig, när jag inser ”att det inte bor något gott i mig” vid sidan av Kristus, utan Guds Ande (3/.).
När jag räknar bort, räknar Gud till: när jag ger upp allt eget, får jag allt Guds.
När jag räknar till, räknar Gud bort: när jag tar Kristus som mitt enda goda, som allt mitt goda, räknar Gud bort allt mitt onda.
Gud har en gång för alla tagit hand om min synd på korset: allt det jag är i mig själv som fallen människa. Jag har inget att göra med det längre.
Det enda jag har att göra är att erkänna mig själv som korsfäst och i tro ta allt Kristus är som mitt.
Då förverkligar Anden det och manifesterar Kristus i mig till Faderns stora glädje!
(1/. Fil.3:4-11); (2/. Rom.6:6); (3/. Rom.7:18).
