”Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.”
(1 Kor.1:18);
”Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död.”
(Fil.3:10)
Paulus talar om korsets kraft och sin längtan efter att ”känna Kristus och kraften i Hans uppståndelse.”
Båda är frälsande, men med mycket olika verkan:
Korsets kraft är förgörande – uppståndelsens kraft är skapande;
Korset är dödande, uppståndelsen är födande;
Korset bryter ner, uppståndelsen bygger upp;
Korset är förfärligt – uppståndelsens verk är härligt.
Korset avslöjar det förfärliga djupet av svek, tarvlighet, förakt och upproriska hat som ligger dolt i ett människohjärta. Det är grusandet av alla våra förhoppningar och illusioner om oss själva.
Korset är Guds stora tragedi – där krossas hans hjärta av vår hårdhet, vårt hån och förakt (1/.).
Vi måste låta korsets verklighet drabba oss innan uppståndelsens kraft kan förvandla oss;
Vi kan inte uppleva uppståndelsens under förrän vi smakat korsets vidunder;
Ingen påskdags-förväntan utan långfredags-förtvivlan.
Vad innebär detta för oss personligen?
Vi kan inte lära känna den nyskapande förvandlingskraften i Jesu uppståndelse på djupet om vi inte först varit med om att i erfarenheten ha förenats med Kristus i hans död.
Och det går inte utan att ”dela hans lidanden”!
”Det går inte utan smärta att bli så genomfrälst” skriver Emil Gustavsson i en av sina sånger.
Det innebär att alla våra illusioner och falska bilder av oss själva, allt vårt högmod och vår självtillit måste krossas i smulor.
Hur det förverkligas för dig personligen vet endast Herren. Var och en har sin unika väg att gå till korset för att dö från allt man är i sig själv och uppstå till ett liv där det inte längre är ”jag, utan Kristus som lever i mig.”
Korsets kraft och uppståndelsens kraft – vi måste personligen lära känna båda!
(1/. Ps.69:20-22)
